Levnadsbeskrivning

Transporterad fänrik med sergeants indelning 1805-10-21 till Överstelöjtnantens kompani, Kronobergs regemente.
Stabslöjtnanten med fänriks indelning Överstelöjtnantens kompani, Kronobergs regemente.
Transporterad och befordrad till 2de kaptens indelning 1817-02-25 från Överstelöjtnantens kompani, Kronobergs regemente till Allbo kompani, Kronobergs regemente.
I rullorna vid regementet förekommer flera olika varianter för förnamn såsom Gustaf, P Gustaf och P G.

Från Svenskt biografiskt handlexikon:
S:s ungdomsönskan var att få gå den juridska banan, men då familjens knappa villkor efter faderns frånfälle icke tilläto en dyrbar studiekurs, måste han välja militärståndet, inom hvilket han erhöll sin första fullmakt såsom fänrik vid Skaraborgs regemente 1807. Under därpå följande krigsåren 1808–09 bevistade han expeditionen till Gotland, landstigningen i södra Finland samt flera där förefallande strider, bland andra den vid Viais och Hälsinge, gjorde vinterfälttåget på Åland, deltog i reträtten öfver isen till Sverige samt medföljde norra armén till Västerbotten, där han vid Säfvar blef svårt blesserad, samt erhöll guldmedaljen för tapperhet i fält.
Befordrad till löjtnant 1812, anställdes han vid tyska krigets utbrott såsom brigadadjutant hos öfverste Hederstierna, bevistade bombardemanget af Hamburg och blef adjutant hos general Boye s. å.
Under Carl Johans befäl deltog han sedermera i slaktningarna vid Grossbeeren, Jüterbock och Leipzig samt bevistade mot årets slut belägringen af Glückstadt. 1814 utnämnd till kapten, åtföljde han svenska trupperna till Belgien, gjorde därefter norska fälttåget samt deltog i träffningen vid Trögstad.
Efter freden inträdde han 1816 såsom kapten i den nybildade generalstaben, blef major därstädes 1820, utnämndes 1823 till kompanichef och transporterades året därefter såsom öfverstlöjtnant i armén till den då inrättade sjöartillerikåren samt förordnades till placemajor i Karlskrona s. å. (1824).
När sjöartilleriregementet (sedermera marinregementet) 1832 ordnades, blef han dess förste öfverste och sekundchef, hvilken befattning han innehade till 1856, då han erhöll afsked med pension.
Död i Karlskrona, åttioett år gammal, d. 23 juli 1871.

S. var redan en mogen man, när han offentligen uppträdde på författarebanan med Den siste friseglaren 1832, en historisk roman, som mottogs med allmänt bifall och snart följdes af en annan historisk-romantisk skildring, Adolf Findling, eller tre år under drottning Kristinas regering 1835. Efter en längre tids hvila uppträdde S. ånyo 1847 på en gång med tvenne teaterstycken Kungslena-färden och Vid ett bad samt med en roman, Standaret, en skildring från snapphanekriget i Skåne. Den sista af hans romaner, Sjökadetten, hvars händelser sammanlänkats med Gustaf III:s historia, utkom 1850. Man har anmärkt att S:s romantiska skildringar, som haft att glädja sig åt flera upplagor, röja ett samvetsgrant historiskt studium samt äga förtjänsten af trohet i tids- och lokalteckning, äfvensom liflighet i berättelsen, men sakna en djupare poetisk uppfattning. Att emellertid poetisk begåfning ej hos honom saknades, har han ådagalagt såväl i Kungslenafärden, som genom små inströdda poem i sina romaner och i sina Dikter 1860, det sista vittra arbete af hans hand. Af Svenska akademien tilldelades S. 1870 Carl Johans pris för litterära förtjänster.

Källa: Svenskt biografiskt handlexikon