Ansedel Erik Nilsson

Erik Nilsson


     
 
   
 
     
 
   
 

Levnadsbeskrivning

Soldaten Musketeraren
Antagen som soldat nr 105 (161) 1681 i Tofta, Ljungby (G).
Levde 1686 i Fallnaveka, Berga (G).
Med vid mönstring 1702-06-22 i Damm, Tyskland.
Med vid mönstring 1702-07-26 i Damm, Tyskland.
Levde 1703 i Tofta norreg. soldat., Ljungby (G).

1696 Sunnerbo vinterting 5 februari nr 126.
Länsmannen Jonas Broman, klagar till soldaten Erik Nilsson i Norregården Tofta Crono, som skall han in april 1695 uti ett bröllop där sammastädes, befalnningsman välborne Zachris Månsson i Tofta hustru Merta Nilsdotter med otidiga ord bemött, och henne tjuvkona kallat, som och vid samma tillfälle, soldaten kallat Zachris Månsson Kongens samt plåtetjuv, jämte det han sin väja blottat och ett fönster i stuguväggen sönderslagit, begärandes länsmannen, att Erik för sin förövade otidighet lagligen plikta måste, soldaten Erik Nilsson tillstädes, kan ej förneka sig sådan utlåtenhet emot Zachris Månsson och dess hustru visat, med föregivande där hos, som voro sådant i dryckenskap skett, och förnämligest där igenom förorsakat, att när han har på sin kommendering till Cronones arbete i Karlskrona , och kom sin väg ut med Zachris Månssons stugevägg , havandes ett stop öl i handen, hörde han in uti stugan ropas åsna, men icke viste ifrån vem det var, skall och Zachris kallat honom tjuv och skälm, beropandes sig på efterskrivna då närvarande personer till vittnen, som uppå rättens rekvisition edeligen vittnade som följer.
Måns Svensson i Tofta berättade, att då soldaten Erik var på väg till cronoarbete i Karlskrona och kom mitt för Zachris Månssons fönster, hördes inne i stugan ett rop som sade , du åsna, men icke visste vem det var, ej heller vem samma rop var ment, då Erik svarat, jag får väl vara en åsna, ty gud red på en åsna, där efter de bägge kallat var annan tjuv, och att fönstret gått sönder vid det tillfälle Erik drog sin värja, och Zachris stod i stugan med en bössa.
Per Månsson i Kvänslöv, vid samma bröllop tillkallat speleman vittnar lika som Måns, hörde dem kalla var annan tjuv och skälm, men icke visste vem det först begynte, icke heller såg han Zachris någon bössa hava, efter han intet var inne i stugan.
Inhyses folket Merta Jönsdotter i Tofta, relative berättade, att Zachris ej var inne i stugan förr än berört begynte skrika, då han först ifrån loftet nedkom, mera hade parterna i denna sak intet att påminna, dhy tog den av rätten uti noga pondererande, prövandes rättvist, sådant utslag där över följa låta som underförmäles.Reolutio.Ehuruväl soldaten från Norregården Tofta, Erik Nilsson föregiver, som skall han medelst ett ifrån befallningsman välaktade Zachris Månsson hus eller stuga utkom med rop "då han på sin Commendering åt Carlskrona stadder var" och honom åsna kallat, blivit förargad, det och genom Måns Svensson i Tofta, samt Per Månsson i Kvänslöv edelige berättelser intygas samt vara, men ingen vetandes från vem det kom eller vem det tillägnades, dock såsom där brede vid bevist är, att han tillförene uti ett bröllop i Norregården Tofta med skienfelige och äresvåra ord Zachris Månsson hustru överfallit, och sedermera under sin bortresa sin värja blottat, och vid samma tillfälle tvenne kläckenamn Zachris Månsson och själv tillagt, jämväl dessutan ett fönster i stuguväggen sönderslagit, alltdärföre dömde rätten soldaten Erik Nilsson att böra böta 3 marker för den injuria han Zachris Månssons hustru tillagt, och för Zachris Månsson utgjutne kläckenamn 6 marker silvermynt, samt för värjans blottande 6 marker silvermynt, skolandes och dessutan det sönderslagna fönstret efter mätes manna ord om ovägerligen betala, med återvarning att taga sig en annan gång bättre till vara.
Roten hade 1686 nr 161 Fallnaveka söderg.
Roten ingick i 3:e fördubblingskompaniet vid mönstring 1702.Enligt mantalslängden 1703 var "hustrun dömd till döden för begånget hoor?".

1703 Sunnerbo vintertinget 19 februari.
Länsmannen Jonas Broman för rätten sakgav en gift man Knut Månsson i Tofta inhyses något över 70 år gammal, för det han med soldaten Erik Nilsson från Tofta hustru Anna Svensdotter hordomslast förövat, påståendes länsmannen det svaranden för samma deras begångna synd, lagligen plikta måste. Till ansvar för rätten framkom berörde gamla man Knut i Tofta och berörde soldathustrun Anna Svensdotter, vilka godvilligt och för än någon i församlingen här om vetat, denna deras begångna synd för herr inpektoren Tåkenström och flere 3die dag jul nästförleden bekänt, så och befallningsmannen Wijkman där om bud tillskickat blev, vilken dem strax i fängelse insatte lät, tillståandes Knut i förstonne allenast en gång om valborgsmässo afton anno 1702 då han och bemälte kvinnfolk voro gångne till utägorne att bära hem hö vid det tillfälle att kånan haft med sig något brännevin, där ifrån, när han av hö bördan blivit tröttnat, satt sig neder att vila, då kånan honom liskade, har han till samma hordoms synd blivit upptänd, förmenandes dock sig till det oäkta av henne födda barn icke barnafader vara, berättandes eljest Knuts hustru Gunnel Nilsdotter på tillfrågan, att hon med denne sin man uti 32 års tid i äktenskap sammanlevat uti största sämja och enighet, men hon aldrig kunnat förstå honom till sådan last, varken med denna kåna eller någon annan inclinerat vara, Insinuerades där jämte i rätten en för samma sin man fattat och här hos bifogat interiessions och böneskrift, med gråtande tårar bedjande, att denne hennes mans begångna synd med nåder anses kunde, sustinerandes och där hos, som vore han aldrig rätte barnafadren, i anseende av en för 2 år sedan honom påkommande desperat sjukdom, med vilken, som hon föregiver han mycket illa behäftat varit, att hon allt sedan an stor svag och oförmögenhet i hans natur till slik verks förövande befunnit, uppvisandes där församlingens i Ljungby attest av den 17 sistlidne februari, som intygar, att bemälte Knut Månsson allt ifrån sin ungdom in till närvarande tid ställt sig ärligen, tukteligen och väl.
Där efter framkallades kånan Anna Svensdotter, vilken på tillfrågan icke allenast tillstod sig med Knut Månsson i Tofta, utan och med en annor främmat person, den hon icke namngiva kunde, naturligt umgänge haft, föregivandes i förstone, om voro umgänget med den senare uti skogen emellan Tutaryd och Tuna i Ryssby socken, strax efter vårfrudagen 1702 passerat. Men då tingsrätten henne allena inom lykta dörrar till sanningens bekännande allvarligt förmante, och henne föreställde allena förslog vid sanningen där med att utlåta, om hon samma sitt förebringande med ed på lagboken. Vilken henne med särdeles samvets rörande expressioner förelagt blev, erhålla kunde, begynte hon omsider att studja och bitterligen gråta, begärandes att få träda in uti en kammare, och sitt åliggande för dess själasörjare komminister vällärde H Måns Lundelium, som då tillstädes var upptäcka, då hon för honom bekände, sig ingen annan barnafader till detta oäckta barn hava att namngiva, utan allena Knut, vilket hon och publice inför rätten sammaledes tillstod, och att umgänget dem emellan varit begynt först något för vårfrudagen 1702 uti hennes lada, vid den tid Knut var av henne ombuden att tröska och hon var gången i ladan att vältra undan halm andra gången berättar hon även umgänget i ladan intet långt där efter skett var, samt sedermera 2ne gånger i stugan, då de följts åt att köra hem spinge till stickor, och sista gången då de buru hem höet från utängen, men det hon på den främmande personen berättar hon var uppdiktat och uti ingen sanning bestå.
Rätten uppå slik bekännelse föranlåten vart, Knut för rätten åter att inkalla, och honom samma berättelse förkunna, vilket han så mycket mindre förneka kunde, som han tillika med kånan samma begångna synd förut frivilligt uppenbarat och bekänt, men dock på sitt samvete ville han intet taga, att han för sin ålder och svaghet skuld var barnefader. Utan berättade att om en morgon uti våren anno 1702, då han ut kom på gården, blev han varse en karl, som om natten hade legat på Annas loge, vilken hon på kaste skoflen skurit tobak, den han vid avträdet där ifrån under vägen rökade, förmenandes Knut som skulle det varit den sannskyldige, den han dock icke kände; Var till kånan på tillfrågan alldeles nekade, och att där av intet vetat. I övrigt anropade Anna med sammanknipte händer, gud om syndernas förlåtelse, begråtandes högeligen denne sin stora förgripelighet, begärandes om nåden och icke om rätten, och att hon för sine trenne med dess man avlade små barn skull, förutan detta sista oäkta, till livet perdonneras kunde. Evad straff hon eljest utstå skall. Berättandes och Anna där bredvid på rättens tillfrågan, att hon ingen skrivelse sedan jul 1701 ifrån sin man Erik Nilsson bekommit hade, dock har man av rekryteringsrullan, som berättas, ingen annor underrättelse haft, utan att han i förleden höstas levande varit, vilken hon förmente torde henne väl för gott igen upptaga, om han eljest vid livet stadder voro. Rätten erkundigjorde sig om dess senare födsletid, och befans att hon födde barnet näst för leden nyårsafton, då hon så länge utav fängelse upptagen vart, och sitter ännu fängslig i fångevaktarens stuga, för barnets skötsel och hanterande skuld, vilken födsle tid överens kommer med Knuts umgänge ehuruväl han ännumera högeligen näkar, för dess höga ålder och svaghet skull, att vara den rätte barnafadren, det dock kånan enständigt påstår, vara sannfärdigt, men Knuts hustru där emot sustinerar nu som till förne det omöjlighet vara, och alldenstund intet vidare i denna sak var att remarqvera, dy consulterade rätten om saken, och efter skett deliberation prövade rättvist, sålunda där över sententiera döma som under förmäles.
Resolutio
Huruväl desse i så stor synd fördjupade människor, högeligen den samma ångra och begråta, samt icke allenast själve, utan och mannens hustru genom dess här hos följande originalskrift, om livs förskoning för honom ödmjukeligst beder, han och alostadigt angiver sin naturliga svaghet uti slikt otuktigt förövande. Likväl emedan denna nedrige rätt så mycket mindre anstår där på reflektera, såsom hans kongl majts allernådigste utfärdade och av Hög Kong Hovrätten den 25 oktober 1698, alla domstolar till underdånig efterrättelse, communicerade förordning uttryckeligen förmår, att slik grov synd av dubbelt hor, såsom en livs sak evstraffas och anses bör, dij och på deras eget frivilliga tillstående, att de sig med otuktigt umgänge försyndat hava, blevo de dömda deras liv att mista. I anledning både av ovanberörde högst rätt visa förordning, så väl som och Guds lag Levit: 18 cap: 20 vers samt 20 cap: 10 vers; jämte Deut: 22 cap 22 vers, som dock allt Höglofl Kong Hovrättens vidare nådgunstiga övervägande, ödmjukeligt underställas.

Relationer och barn

Gift.
Anna Svensdotter.

HEM
Copyright © Rolf Carlsson.
Framställd 2021-11-11 med hjälp av Disgen version 2021.